Du är på språkresa i England. Dina föräldrar, som såklart var lite oroliga för att det bara skulle bli Kröka av, skickade dig till en lite mer strikt skola med uttalad Ordning och Reda, skoluniformer och klockslag för sänggående. Det är klart att det går att smita ut, om man vill, och drar man upp kjolen till skoluniformen kan man få den riktigt kort. Jag tänker mig något i stil med den här tjejen. Man kan ju såklart dra på ett par strumpor som slutar precis ovanför knäna också. Ännu hetare, men det har ni inte i skolan.

Man kan inte besöka England utan att besöka London, och du din kompis smiter ifrån gruppen precis när de ska in på ännu ett tråkigt museum, och bestämmer er för att ta en pilsner på en pub under tiden istället. De har ändå ingen koll på vilka som faktiskt går med runt, bara ni är där när de kommer ut. Fast det går inte riktigt som ni tänkt er. Precis när ni gått på gränden som leder till gatan för att gå tillbaka sliter någon in er i en port och rånar er. Han tar era telefoner, pengar, rubbet, och dessutom tar det en stund. Ni missar gruppen som åker tillbaka med bussen till Brighton, och ni har inte penny på fickan. Men tack och lov fick gruppen svenska ambassaden utpekad åt sig tidigare, och dit går ni för att få hjälp.

Efter att i receptionen har förklarat vad som hänt, kommer en kvinna på dryga 30 och hämtar er och tar med er upp och ber er vänta i fåtöljer utanför mitt, ambassadörens, kontor. Hon är ungefär 1,65, mörkt tjockt hår, små bröst, men ganska muskulös i övrigt. Men ändå inte okvinnlig. Konstig kombo.

Efter några minuter kommer hon tillbaka och tar med er in på mitt rum, och jag sitter där i kostym bakom ett stort skrivbord i ett gigantiskt kontorsrum. Det är först nu det går upp för er att det är rätt stort att ambassadören själv tar emot er, och dessutom med fem minuters varsel.

-”Välkomna. Jag hörde vad som hänt och det är ju väldigt tråkigt, men vi kan säkert hjälpa er. Har ni berättat för någon att ni är här? Vet era föräldrar till exempel vad som hänt?”

-”Nej, vi gick direkt hit. Vi har inte pratat med någon. Vi har inga telefoner och inga pengar, ju.”

-”Nej, precis. Utmärkt. Eller, jag menar, så tråkigt. Marie (sekreteraren, tydligen), kan du vara snäll och öppna nästa rum.”

Nästa rum? Finns det ett sådant? Ja, minsann. Hade ni inte sett dörren svänga upp hade ni aldrig anat att den var där. Ni går in efter Marie, och före mig, och samtidigt som ni hör dörren gå igen bakom er, ser ni att rummet är rätt udda. Ena väggen är försett med ett stålgaller, och i ett hörn står en gynstol, och i ett ställ på krokar på en vägg finns en miljon konstiga prylar som ni inte ens vågar föreställa er vad de ska vara bra till. Handklovar, remmar och uppenbara piskor är lätta att känna igen. En del annat är svårare.

-”Jaha, flickor. Välkomna. Vet ni, vi kan faktiskt få hem er. Men det är inte gratis. Det är inte gratis för oss, och det är inte gratis för er. Vi förväntar oss en viss tacksamhet. Rektorn på er skola, som är en god vän, förväntar sig också tacksamhet, men det är en senare historia. Han hjälper mig fint med det här, men han kräver i gengäld att jag uppfostrar er en aning, så att inte det här händer igen. Ni luktar öl, och ni smet. Så kan vi inte ha det, eller hur?”

Ni är förundrade över situationen. Det är ju helt snett! Vad är det här för knäppa typer och vad är det för rum? Medan jag pratar har Marie klätt av sig sina byxor och sin tröja. Hon är iförd inget annat än de ganska eleganta stövlarna hon hade på sig. Och ett par mycket, mycket små trosor. Det börjar bli lite obehagligt det här.

Jag ler vänligt, när jag går fram och jag ler fortfarande vänligt när du får en örfil så att det tjongar i huvudet.

-”Jag sa, eller hur?”

Dina ögon tåras och du blir plötsligt panikslagen. Men din väninna finner sig snabbare. Hon har ju inte ont.

-”Nej, förlåt. Vi ska aldrig mer göra så. Kan vi inte bara får åka tillbaka? Vi lovar…”

Tjong! Där fick hon en också.

-” Alltså, ni har redan fuckat upp. Här är det inte tal om att åka tillbaka, sådär bara. Här ska uppfostras först. Ni ska bli lydiga, och duktiga. Begrips?”

Ni nickar.

-”Va fan?! Jag ställde en fråga! Ni ska niga och svara! Nu djävlar är det ordning och reda som gäller. Marie!”

Marie kommer fram, och vi tar tag i er och släpar fram er till gallret på väggen, där det lägligt nog, redan är fäst flera handklovar, och vi låser fast era händer högt upp. Nu känner du min hand som sakta glider uppför ditt lår. Du har vanliga trosor på dig. Inga spännande string eller så. Och mina fingrar letar sig in under kanten, och smeker fram mot din fitta under trosorna.

Jag säger rakt i ditt öra, så nära att du kan känna andedräkten:

-”Nu kommer ni att bli här en stund. Under den stunden ska ni göra exakt som ni blir tillsagda. Ni ska tacka fint för allt vi gör, och ni ska niga och tycka att allt är en fin idé. Är du med?”

När du inte svarar nyper jag plötsligt tag om din ena blygdläpp och upprepar min fråga. Det gör skitont, men den här gången har du förstått och du svarar ordentligt med ett Ja.

-”Bra. Då tar vi en första lektion. Ni var elak flickor när ni smet. Är man elak blir det straff. Marie, förbered dem.”

Marie kommer fram och sätter sig bakom dig. Hon lyfter din kjol och börjar dra ner dina trosor. Hon passar på att smeka dina skinkor på vägen, och du känner hennes andedräkt in mellan dina ben. Den känns rätt tydligt, för av någon anledning är du visst lite fuktig där. Hur kan det komma sig?

När trosorna är av går lyfter hon din kjol, och jag ger dig ett hårt rapp med ridspöet jag hämtat under tiden.

-”Ni ska bli lydiga, duktiga slampor nu. Inte dåliga, elaka, olydiga slampor, som ni är.”

Det kommer fler rapp.

-”Hur många rapp har du fått nu?” frågar jag.

-”Jag vet inte. Snälla. Det gör så ont. Snälla, kan jag inte få slippa. Jag lovar att inte göra om det.”

Du har uppenbarligen missat den där delen med ”slampor” och ”lydiga” och nog en del annat också.

-”Men herregud. Du ska ha tio rapp. Du måste väl räkna begriper du väl? Då börjar vi om!”

Du får tio rapp och det faktum att du måste räkna dem tvingar dig att koncentrera dig på dem, och de svider ännu värre. Du börjar dessutom såklart bli rejält öm.

-”Sådär ja. ” säger jag. Jag flyttar isär dina fötter, och medan jag låter ett finger glida upp och ner mellan dina skinkor och in mellan dina ben frågar jag: ”Vad säger man?”

Den här gången finner du dig snabbare, trots att du själv börjar märka att mina fingrar blir lite småkladdiga, och du undrar vad du kan göra åt det.

-”Tack.”

-”Duktiga slampa!” säger jag. ”Då är det nästa!”

Hela proceduren upprepas med din kamrat och nu, när du kan titta, ser du att Marie leker med sig själv alldeles ohämmat medan hon håller upp kompisens kjol. Kompisen räknar såklart direkt. Hon lär sig fort och när det är klart, sträcker sig Marie fram och stoppar in två fingrar i hennes fitta och berömmer henne.

Du ser hur jag går bort till en telefon och ringer, och du hör mig säga:

-”Ja, kan du vara snäll och kalla upp doktorn här till mitt kontor? Jag har ett besök här, och hon mår inte bra.”