Internatet del II

Det är sent i augusti och du sitter i baksätet på föräldrarnas bil när ni rullar den långa allén upp mot internatet. Det är långt bort. Långt ut i skogen. Det var lägne sedan ni lämnade stora vägen, och ännu längre sedan du såg någon form av civilisation.

Väl framme kliver du ur bilen, tar dina väskor och ansluter dig till de andra flickorna på den stora gårdsplanen framför vad som verkar vara en riktigt stor gammal herrgård, eller kanske ett slott. Det är stort och gammalt, och bakom och runtom finns fler mindre byggnader. Typiska personalbostäder och någon mindre verkstad. Men mest är det stor flott park och krattad uppfart.

Dina föräldrar lämnar dig med en kram och åker, och till strax efter samlar jag ihop rätt grupp och tar er med till er sovsal. Det är en stor sovsal. Inte två och två, inte. Du är fascinerad. Du hade väntat dig små mysiga rum där man bodde ett par, kanske fyra flickor, men inte. Du förundras av utsikten också, för det här är högt upp och du ser vad som tycks vara flera mil av skog.

När jag ryter till vaknar du ur dina drömmar, och då förklarar jag:

”Att vara uppmärksam på den lärare som talar är en av grunderna i god uppfostran. God uppfostran är i sin tur något vi här på Internatet premierar. Brist däri är något vi lägger ner stora mödor i att bli av med. Det är hårda regler här. Tydliga. Vi har tydliga belöningar. Vi har tydliga bestraffningar och DU, unga fröken, ligger just nu bra till för den senare. KOM HIT!”

Du går fram till mig, där jag står längst fram, och jag sliter fram en stol och sätter mig på den. När du kommer fram till mig, och står med ryggen mot övriga, säger jag:

”Det här, till exempel, är en av bestraffningarna. Vanliga, gammaldags, hederlig smisk. Dra ner byxorna!”

Du tittar på mig som jag var från månen.

”Var jag på något sätt otydlig, unga fröken? Jag tyckte jag var väldigt enkel när jag sa DRA NER BYXORNA!”

Du minns hur det gick för de som ifrågasatta på uttagningsproven, och du knäpper skrämt upp dina byxor. Alla tittar på dig. Det är knäpptyst och stäminingen går att skära med kniv. Du drar försiktigt ner byxorna, mån om att inte trosorna ska följa med. Jag säger stopp när du har dragit dem till strax ovanför knäna.

”Trosorna också.” säger jag som om det var ett enkelt ”Vad blir två plus två?” och du vågar inte riktigt säga emot. Den där märkliga, pirrande varma känslan infinner sig igen, precis som på uttagningarna. Du känner igen en del av flickorna och särskilt någon av dem som stönade högt när läkarna på de fysiska undersökningarna lät en tumme glida över clittan.

”Så. Bra. Kom nu här och lägg dig över mitt knä.” Du gör som du är tillsagd.

”Och du där, ge mig rottingen i hörnet!” säger jag till den som råkar stå närmst. Hon gör också som hon är tillsagd.

Du ligger nu med rumpan i vädret så att hela gruppen i sovsalen kan se den.

”Sära mer på benen. Jag har vissa principer för hur det här ska göras!”

Du gör återigen som du är tillsagd, och du känner hur du blir väldigt röd i ansiktet. Dels för att du ligger med huvudet lågt, men också för att du är generad. Och det faktum att du känner hur det blir lite lite klibbigt mellan benen gör dig extra generad. Kan någon se, månne? Ja, jag som sitter här vet att alla som tittar efter kan se. Jag vet också att givet de inte särskilt offentliga antagningsreglerna är det nog ett bra gäng som tittar. Jag ser hur någon av dem skruvar lite på sig och lutar sig med rumpan mot väggen.

Du är inte riktigt beredd när första rappet kommer. Det gör ont och svider och du skriker till helt kort.

”Sådär känns det alltså att vara olydig och ouppfostrad. Nu ska du få tjugo rapp och du ska räkna dem. Det kommer att lära dig att hålla uppmärksamheten på det jag vill föra fram. Om du misslyckas med att räkna börjar vi om tills du räknat fint till tjugo. Eller, du har ju redan fått ett rapp. Jag ska vara snäll och låta dig räkna bara till nitton då.”

Rapp!

Och du skriker till.

”Nej, det där räknas inte. Vi får nog ta om!”

Rapp!

”ETT!” säger du högt och gällt. Du har förstått. ”Duktig slampa!” tänker jag.

De andra räknar du fint och du blir rödare och rödare om skinkorna. Ganska många lämnar djupare streck som nog kommer att bli blåmärken.

Plötsligt upptäcker du att du sagt ”nitton” och att nästa slag inte kommer. Jag lägger handen på din skinka och säger att du var duktig. Jag håller så att mina fingertoppar glider in mellan dina skinkor, och de nuddar hastigt ditt anus, och medan jag nästan greppar din skinka känner jag hur våt din fitta blivit och du blir återigen riktigt riktigt röd i ansiktet. Jag ler inombords...

”Såja. Nu är det så att den som uppfört sig sämst under dagen kommer, varesig hon redan fått straff eller inte, att få straffkommendering från och med slutet på sista lektionen till och med böjan på första lektionen dagen efter. Den som uppfört sig bäst, om detta varit utöver det vanliga får ibland en belöning av något slag. Förstår alla?”

Det hörs ett mycket tydligt sorl av ”Ja!” från hela gänget, inklusive dig.

”Just nu ligger du sämst till stumpan!”, säger jag, och klappar dig på skinkan innan du får resa dig och dra upp byxor och trosor.

På lunchen pratar du med några av de andra flickorna från din sovsal, och ni diskuterar den så kallade straffkommenderingen. Någon säger att hon hört någon av de äldre eleverna berätta att det brukar innebära att man får passa upp på sin mentor hela kvällen, natten och morgonen, men ingen vet riktigt på vilket sätt. Det kommer du dock att få veta, för under resten av dagen som är guidning i byggnaderna, en kort presentation av lärarna och lite annat praktiskt är det helt enkelt ingen annan som gör bort sig. Alla minns vilket smisk du fick och ingen vill ha varken det eller straffkommendering. Vid slutet på dagen möter jag dig efter sista händelsen.

”Jaha du. Det verkar som om det var du som var dagens olydigaste elev. Du har alltså straffkommendering, och den börjar nu, och slutar när det ringer in imorgon. Följ med mig!”